Nattens Tankar - Sakna
Många människor jag älskar är döda, det känns tryggt
De finns alltid i mina tankar oavsett var jag än är
Saknar våra timslånga telefonsamtal...
Sent på kvällarna, ibland på nätterna
Vi delade en vardag, trots avståndet
26/10-02
Senaste gången jag reste mars-april 2001 (utanför Stockholms Länsgräns) var till pappas begravning...
3 månder tidigare till ett bröllop 1/1-01, i Skåne mellan två underbara vänner, deras dotter är 6 veckor nu...
5 månader före det bröllop juli 2000...
961029
Hej min kära
I går kväll så var jag och tände ett ljus i minneslunden. För kärlekens skull. Det är ett år sen du somnade in nu. Tiden har gått så snabbt. Jag har inte hunnit vänja mig vid tanken på att du inte finns med mig längre. Varje morgon så påminns jag. Varje stund, varje andetag så saknar jag dig.
Saknar
Orden räcker inte
Det gör så ont
Jag saknar Dig så
Stanna i mitt hjärta
Jag älskade så
Nu saknar jag så
Varför?
© Morticia
981030
Igår var det tre år sen David dog. En konstig känsla. Jag undviker att tala om det. Rädd att någon ska känna sig åsidosatt. Det har hänt mycket i mitt liv. Det vore fel att säga för mycket. Men ibland känns det så. Men allt har format mig till den jag är idag. Sjukdomen, människorna som varit i mitt liv och sedan försvunnit. Och de som än är med.
Men det gör mig ovanlig, kanske mer rädd, kanske har jag blivit mindre godtrogen, jag har ju upplevt att de som säger sig älska en skadar en. Att de inte är bättre än någon annan. I dag vet jag att alla människor kan såra, förstöra, skada lika bra. Att ingen är undantagen. Allt beror på situationen. De som säger sig vara bättre har bara inte lärt sig se sig själv som en bland andra. De ställer sig som en högre livsform. De tror på fullt allvar att de aldrig sårar någon, att de aldrig utnyttjar någon. Men de har lika fel om det som att de tror sig stå över alla. Det har inget med inkomst, social status att göra. Det är bara en del som tror att de är bättre. Innan trodde jag att de var bättre.
Men nu vet jag bättre. Ingen är godare än någon annan, men alla har olika erfarenheter som formar de och kan skada de. Men ingen är så god att en aldrig sårar någon. Men de kanske inbillar sig det. Och varför knäcka någons spegelbild. Men när någons bild av sig själv skiljer för mycket med den bilden omgivningen ser så blir det svårt. De känner sig missförstådda, ensamma, utanför, mobbade. För när man tror sig vara en och omgivningen ser en som någon helt annan blir det en konflikt. Det är lätt att tror att omgivningen alltid är skyldig till allt. Men ibland så kanske man måste ta reda på vem man själv är. Om man vågar. Sanningen är ibland skrämmande olika den bilden man själv ser i spegeln.
Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Jag har fått lära mig vem jag är, vad jag kan och hur jag kan göra för att inte såra för många. För det är alltid någon som känner sig sårad. Det går aldrig att förebygga allt. Men så få som möjligt är en bra gräns.
Just nu önskar jag mer tid, för att ha en sjukdom som tar fler timmar per dygn är ett normalt arbete är slitsamt. Men jag är inte naiv. Jag vet att man inte ska önska omöjligheter. De går inte att uppfylla ändå. Men jag vill ha fler timmar, så jag kan sova lite mer. 2 timmar till och jag sover 50 % mer än nu. För att läka skelettet borde jag sova/vila 12 timmar och sen promenera mycket. Men det får bli sen, om det inte är försent då. Nu ska jag hinna med allt som jag måste. Sånt jag vill betala folk att göra eftersom jag blir mycket sämre av det. Men jag har inte råd.
Förlorat
Drömmen
Den som man fick under barndoms åren
Den om hur man skulle leva när man blev stor
Och hur man skulle ha det
Inte mycket är som jag trodde då
Förlorat det som jag inte trodde var möjligt
Men jag var bara barn då
Och barn måste man förlåta
Nu drömmer jag om hur jag vill att andra ska leva
Väljer medvetet bort mig
Det är enklare
Och blandar jag in mig så känns allt så svårt
Bättre att drömma om att alla andra ska få sina drömma uppfyllda
Att de ska upptäcka att det de ville, eller det de trodde
Faktiskt går att få
Med lite magi
Och om jag bara ger allt och lite till
Så kommer min dröm att gå igenom
Den nya jag skapat
För den gamla har jag lagt åt sidan
(31:a oktober)
Har grubblat dygnet runt, på allt. Inte bara på pappa, och hur jag ska kunna leva utan honom. Utan allt snurrar. Drömmer konstigt och kroppen, hjärtat blir snabbt trött när jag gör något mer ansträngande. Vaknar ofta när jag sover, trots att jag äter Valerina Forte innan. Men jag nästan måste upp... och röra mig och ryggen.
Något som jag läst om tidigare är att ryggvärk blir ofta sämre i samband med sorg, stress etc. Och det stämmer på mig. Korsryggen är öm och jag kan inte ha vissa byxor för de trycker.
Sitter och småler åt er alla på listan (och övriga vänner som finns runt mig) Åt det stöd ni ger mig med flera. Det stöd vi ger varandra... Så underbara varelser samlade, hopknutna med mail. På grund av en svår plågsam sjukdom är vi alla här. Men tack o lov så finns det så mycket mer än bara ont och gråt här. Glädjeyttringar och sorg. Så levande, så verkligt.
Jag tror inte jag hade kunna göra något vettigt idag om det inte vore för det stöd jag får av er. för när min pappa blev sjuk så slogs allt undan för mig. En stor del av mitt liv dog när han dog. Vi delade så mycket och talade med varandra timmar i telefon. Hade en vardag tillsammans trots att det var så många mil mellan oss.
Trodde att tårarna inte kunde ta slut. Trodde att jag alltid skulle gråta. Men nu är ögonen nästan tomma... och jag kan knappt blinka... Kan man gråta slut på tårarna? *ler*
Men man behöver inte tårar för att gråta.
Fredagen den 23/2-02
Idag är det ett år sen mamma körde pappa till sjukhuset. Han hade fruktansvärda smärtor i buken, kräktes och var matt. Alla prover, röntgen etc. var oki. Men pga hög feber och vätskebrist fick han stanna på observation.
Tyst dag. Snöstorm och kaos... och jag var ledsen, gnällig tjurig för att jag inte kunde gåut!
Lördagen den 24/2-02
Sitter och river bland minnen... med en hög näsdukar och en dosa snus...
På morgon för ett år sen öppnade dom buken och fann att bukspottkörteln var mycket sjuk.Troligtvis förväntade sig operationsteamet att hitta cancer. Den hade gått sönder och enzymerna som normalt ska spjälka proteiner, fetter, kolhydrater i maten hade gett sig på kroppen. Enzymerna gör inte skillnad på föda och kroppsegna vävnader när de kommer på fel ställe. I 20 % av fallen ser man inget på blod/urinproverna.
De satte in dränage och dropp, sond och lite annat. Men han blev sämre och sämre. De öppnade till slut honom dagligen för att rensa bort skadade vävnader. Njurarna, lever, lungorna, hjärtat fick stora problem. Och dialys kopplades in. Även respirator.
Han hölls sövd mycket och efter ca en vecka så var han ej längre kontaktbar i "vaket" tillstånd. Troligtvis hade hjärnan tagit skada. De fortsatte öppna och rensa och koppla in dialys, respirator och tillståndet rörde sig lite upp och lite ner.
I totalt 3 veckor orkade kroppen.
Den 15:e mars 2001 somnade han in.
Mamma, moster, min bror med sambo och min syster med sambo var med.
Jag sprang runt och packade. Försökte få tag på ett flyg...
Men då jag inte ens hann ut ur lägenheten så fick resan vänta.
den 28:e mars flög jag dit. Den 30:e begravde vi pappa.
Och den 2:e april flög jag hem till mitt hem igen.
Allt kändes så fel. Sjukdomen pappa dog av är vanlig bland alkoholmissbrukare. Men då deras kroppar är så skadade redan av alkohol så blir de sällan så sjuka. De är liksom för sjuka för att dö av den. I juni samma år fick jag dela korridor med en man med akut bukspottskörtelinflammation på sjukhuset.
Och han var uppe och gick. Pratade och skulle hem på permis över helgen... En sliten man i 35-40 års åldern. Önskade honom all välgång och log när han erkände att spriten räddat hans liv... men nu f*n ska jag sluta! Jag log tårögd och nickade "håller med"
(Jag anser inte att några förtjänar döden av denna sjukdom. Det är bara förvirrande att ju friskare man är ju sjukare blir man och större blir dödligheten!)
Hösten 1999 hittade läkarna en liten inflammation i min bukspottkörtel... Den tillverkade inte tillräckligt med enzym. Detta går att ersätta med läkemedel. Mamma berättade då att farmors syster varit sjuk i samma sak. Sjuk... jag var ju inte sjuk, hade väl ont där omkring alltid ändå, pga tarmen trodde jag... Hon hade sökt hjälp i flera år utan att de hittat felet.
Men i flera år hade jag missar mina enzymer och helt i onödan utsatt mina lilla bukspottsmaskin för onödigt jobb. Riskerna för följdsjukdomar är massor, och de flesta får diabetes. Men jag visste inget...
Inte förrän pappa fick en akut inflammation. Läste och läste... metervis med ord, varenda websida som jag spåkmässigt klarade av. Och jag lärde mig ta hand om min lilla enzymkokare. Kom även på att om man drick varm dryck till varm mat gör det mindre ont.
Kanske, kanske slipper jag diabetes. Kanske, kanske läker inflammationen ut (det har hänt i en del udda fall, och dom brukar säga att jag är en udda patient! *ler*) Kanske, kanske kan de operera bort om de ändå har vägarna förbi där nere. Men idag så har mina blodtester blivit finare. Och jag mår inte illa alltid. Så pga allt som hände fick jag kunskap att inte förstöra min bukspottskörtel. Pappa som var vältränad, iofs sjuk i ledgångsreumatism. Men inte så sjuk att man trodde, förväntade sig något allvarligt.
Mina svårt sjuka farföräldrar överlevde sonen. Farfar genomgick en stor hjärtoperation i höstas och klarade sig galant. Jag är självklart glad att de lever. Men ödets ironi, livets sarkism måste liksom få utlopp.
Jag själv var väldigt sjuk hela året, även före pappa blev sjuk hade jag varit på akuten pga smärtor och fått flera attacker av lätt tarmvred (som höll på i upp till 10 timmar) Och efter har jag hälsominnesluckor.
Min psykdoktor, psykolog, socialtant, familjen (min privata inte maffian, den var inte med då) höll mig uppe tillsammans med ett antal underbara kvinnor på endolistan.
Jag har ett liv för att ni finns!
Alla galna saker mailvänner "ställde" till, både för att stötta och distrahera mig.Allt ifrån underligga små presenter, virtuella förståss, till webproblem och konkreta hjälp-mig med detta!
Tack för allt stöd ni gav mig.
Tack.
Ärligt talat blev jag förvånad över kraften i en maillista, kraften mellan människorna som är listan. Men oj vilken positiv överraskning det blev.
Livet gav mig ytterligare en megatenta. Minst en 1000 poängare.
Jag väntar ännu på resultatet...
Men livets prov får man inte betyg på.
Varför skulle man?
Ingen enda som är född överlever ju livet!
Så varför då ha betyg i livet?!
För att pryda gravstenen med? Föredrar själv fåglarna och stråna på pappas mörkgråa sten. Fått foto av mamma... Och nu ska några bronsfåglar monterats på.
Som skriver till PinkFloyd Another Brick In The Wall part 2 (Från Echoes som jag köpte i julklapp för pengar jag fick från mormor och nya the cure dubbelCD) på så hög volym som datorn mår klarar...
Och nu är det Frankie Goes to Hollywood med The Power Of Love... lika högt... *ler*
Mina Texter - Index-sidan
Index - QuickIndex © 1982-2015 Morticia
| 
Anpassad sökning
