 Index - QuickIndex »»Twitter ¤
!!! Kan vara otäck Jag - Om mig Endometrios Hiv & Aids Links 
Copyright © Last update: Gått vilse? QuickIndex
!!! Kan vara otäck
 Anpassad sökning
Vädret Rinkeby
|
 |
|
Nattens Tankar - RäddJag är en lejoninnaLikt en katt drar jag mig undan (29:e juli -99) Drömde att jag låg på marken, HAVETIkväll satt jag vid en av Guds skapelser - HAVET Havet - så stort - kraftfullt Och tårarna bara rinner © Morticia 1997 SkriketVem vill höra Vem vill se © Morticia RäddKänner paniken komma © Morticia 981001-0201.30 natten till torsdagen den 1:a oktober 1998 Miami Vice på TV3, sen Baywatch... Samma rutiner varje natt... Vilket enformigt liv. Kan snart referera de olika programmen. Med suddiga minnen förstås. Hjärnan är ju inte direkt klar när jag inte sovit mer än 3,5 timmar på över ett dygn. Gick upp kl. 09.00 den 28/9 och somnade 5.45 den 30/9 och vaknade 2 timmar efter, sov 1,5 timme före 20.00 på kvällen... 3,5 timme på snart 41 timmar! Har hunnit med en hel del. Handlat, tvättat, städat lite, skrivit en massa, tänkt en del och så alla dessa timmar på toaletten, senaste dygnet bara 5, eftersom jag bara ätit en korv med bröd, tunnbröd med ost och sen lite godis. Det var ju meningen att vaktmästaren skulle ringa i förmiddags, men det plingade på dörren istället. Jag är faktiskt rädd. Men det går inte att förklara. Ingen skulle förstå. Jag ska bara vara tacksam att jag inte har cancer, att jag kan gå, att jag bor i Sverige. Har feberfrossa, de febernedsättande tabletterna har inte gett effekt ännu... 981012Skulle så gärna vilja veta hur framtiden kommer att bli. Men vem kan svara ärligt och sant? Tror innerst inne inte på spådomar, tarot eller horoskop. Men ibland så önskar jag att jag vore så naiv att jag läste veckotidningarnas ord och trodde blint på dom. Vissa säger att det är kvinnligt att lita på det okända, vissa säger att det bara är outbildade, andra säger att vem om helst kan läsa och falla för det. Det är nästan som en sekt. Men jag tror inte på det. Inser att tidningarnas horoskop är skrivna så läsarna återkommer. Och då kan man inte skriva sanningen... Visst vill jag få en bättre framtid än livet varit hittills. Men jag begär inte det möjliga. Bara att få känna glädje och lugn och ro ett tag. Jag vill inte slippa jobba, eller få allt gratis. Men jag vill slippa kämpa för allt på ett sånt sätt jag slits ut före jag fyllt 30. Men det är så många som måste det nu förtiden. Men det talar man inte om. Vi finns ju inte egentligen. Tänkte tillbaka på vad som hände i augusti 1995... det känns så overkligt, minns när de ropade ut mitt namn i högtalarna på planet. Och när polisen kom och tog mig. förstod inget. Det var ju inte meningen. De hade fått en anonym anmälan. En person hade ringt och beskrivit mig, och sagt att jag skulle frakta narkotika i ett paket. I paketet fanns det CD skivor... Jag missade självklart planet och kom 5 timmar försent till kansliet. Hade mardrömmar om det ett tag. Fick för mig att vilken dag som helst så hittar de bevis, utplanterade, men dock bevis mot mig. Men det har gått drygt 3 år nu. Och inget har hänt. Så nu kan jag lugna ner mig, tror jag. Varje dag sen den 29 okt. -95 har jag försökt glömma. Men hjärnan tillåter visst inte att man glömmer kärleken. Någon form av censur. Kanske för att jag ska minnas det som betytt mycket för mig. Kanske för jag ska komma ihåg allt jag lärde. Om livet. Jag är rädd att jag frivilligt låter bli att äta. Jag vet ju att man dör då, och då slipper jag så mycket ont. Som att ta livet av sig långsamt. Men osynligt. Ingen vet, ingen förstår. Lurar omgivningen på samma sätt som jag lurar mig själv. För om jag inte själv tror på det så finns alltid risken att jag försäger mig. Eller avslöjar min hemliga plan, Jag kommer ju ändå att dö. Jag bara förkortar lidandet för mig och de som lever nära mig. Och de stackars skattebetalarna som försörjer mig och de som får stå åt sidan för jag har vissa rättigheter kvar. Inte många men några. 981118Njurarna strular. Och det klart att min mamma ringer just då. Och jag får höra att det är farligt att äta så mycket tabletter som jag gör. Men jag måste få leva nu. Jag har ingen glädje av mina njurar om 25 år om jag ska vara sängliggande tills dess. Men det är få som vill förstå Mitt hjärta mår inte bra efter operationen. Kroppen är utsliten. Magen fungerar inte. Migränen är både symptom och biverkning. Njurarna protesterar. Jag vill inte vara gnällig. Jag vill vara tacksam för jag slipper bo på gatan. Lurar min egen kropp till att klara sig utan så mycket sömn för att hinna göra allt som jag bör för att må bra. Men när jag känner att hjärtat in orkar slå får jag panik. Kan sitta på balkongen i timmar på natten. Skakar. Rädd för att somna och aldrig vakna. Rädd att dö innan jag är klar. Och det tar några år till. Sen är jag klar, hunnit vänja alla vid tanken på att slippa mig. Och få sänkt skatt och ett drägligare liv. Många förstår att de kommer att få det bättre. Det känns skönt. Så slipper jag dåligt samvete för det också. Alla tabletter jag äter, fräter mig i stycken inifrån. De förstör organen långsamt, men inte så sakta att jag inte märker det. Det nästan känns hur levern, njurarna slits ut i förtid. Biverkningarna söver ner mig till en zombie, stänger av hjärnan. Ibland önskar jag att jag redan vore död. Då hade jag sluppit smärtan. Men man får inte vilja vara död. Men jag önskar det ibland ändå. Kryper ihop i sängen. Vågar inte somna. Tänk om jag inte vaknar innan jag är klar med livet. Vill hinna bli skuldfri, vill hinna berätta för alla. Det är inte det att jag inte vill leva. Det vill jag, men sjukdomen, bi-sjukdomar och biverkningarna gör mig så trött på allt. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte se hur dåligt alla andra mår på grund av mig. Varför blir ni så rädda? Varför förändras folks beteende när de får veta att man är sjuk? Nätterna är värst. Då tystnaden väcker tankar som annars inte hinner komma till ytan. Känslor, dofter som minner om årstiderna jag älskar så. Trots regn och kyla. I nattens mörker kan jag gråta, ligga på golvet och bara drömma. Samvetet gnager och gör ont. Hinner inte med det jag borde, hinner inte ge uppmärksamhet. Orkar inte se, höra och göra det jag borde. Min kropp kan inte. Men kroppen ger mig stressymptom. Den straffar mig, innan någon annan gör det. Kroppen ser till att jag blir sämre och tröttare. Den påskyndar sjukdomen som straff. Men till vilken nytta? Jag vill be om ursäkt för allt ont jag orsakar. För alla ledsna ögon, för alla sömnlösa nätter. Jag vill gottgöra er. Skulle kunna arbeta dygnet runt för att ni ska ha det bra. Sköta hem och ta hand om allt. Så ni blir lyckliga. Men då är risken större att ni överdriver er saknad efter mig när jag är borta. Men tro mig. Såna som gör allt för er finns överallt. Men ibland måste man betala. Jag kommer nog inte att sakna när jag är död. Tror inte man kan det. Men man kan säkert minnas. Och det kommer jag att göra. Allt som gjort livet till vad det varit. Kanske kan man minnas människorna. Straffar mig själv, tills jag blöder. Men ännu har det inte hjälp. Jag blir inte snäll. Men snart kanske? Hoppas det. För er skull. Men tänk så rätt hon hade när hon sa att jag blir oduglig partner, att jag tillhör dom som förblir ogifta tills döden skonar mig. Vågar inte andas - Kan inte andas1 Ligger i krampanfall på golvet Vaknar en stund senare Tittar på TV 2 Vaggas i en dröm © Morticia Kommer ihåg när jag var ung. Då man drömde om hur framtiden skulle bli. Arbete, familj... Skrattar åt naiviteten. Hånar mig själv. Såna som jag blir lämnade, kan de inte smita så dör dom! Anklagar ingen. Förstår så väl att alla vill vara lyckliga. Och att bli lycklig med mig går nog inte. Och arbete har jag bara ett där man får slava ihjäl sig. Provisionslön... och är man sjuk blir det noll kronor före skatt och noll kronor efter skatt.. Och självklart ingen sjukpenning! Det värsta är att jag känner mig lurad. Av livet, trodde att alla vara lika värda. Att alla hade rätt till överlevnad om något hände. Rätt att bli frisk, att kunna köpa mat. Men inget är självklart. Ansökte om kredit på apoteket för att kunna hämta mina mediciner. Och jag vet ännu inte om jag har råd att gå på de fem läkarbesöken som är inbokade i denna månad. Orättvist? Kanske för de som drabbas. Men rättvis mot de som betalar skatt. De som försörjer såna som mig. De måste ju få bestämma vad deras pengar ska gå till. Och väljer de bort vård till mig så är det inget jag kan göra. Vill inte att någon ska få dåligt samvete för jag inte såg till att försäkringskassan 1989 tog emot mitt inkomstbesked. Hade dom gjort det hade jag haft rätt till sjukpenning idag. Hade haft samma rättigheter som Ni har. Mår dåligt av att ljuga varje månad. Men min överlevnad är beroende av det. Konstigt att inse att jag lever tack vare att jag ljuger. Och lurar staten. Men om jag inte gör det så finns bara en sak kvar. Gatan... och de jobben som finns där för flickor. Ser sansat på mitt liv. Men inser att om något händer mig så finns det risk att personer i min omgivning, de jag älskar, straffas för mina handlingar. Får ont i magen av tanken. Vill inte sätta någon bakom lås och bom för mina handlingar. Men alternativen är få. Men jag ska lösa det. Ska skriva att alla ni är helt oskyldiga, att jag lurade in er i lögner och osanningar, förfalskningar och ekonomisk brottslighet. Undrar hur mitt hade varit om om inte funnits. Om jag varit frisk, om jag haft normalt jobb. Om jag inte missat ringa det där samtalet för så många år sen. Men varför grunna. Inga svar finns att få. Misstagen går inte atträtta till. Och livet får levas som jag gör nu, i alla fall ett tag till. Går ut till fåtöljen igen sätter mig och bläddrar i en tidning. Men ser inte något. För trött. För rädd. Vet att minsta lilla fel och jag blir av med allt. Ingen skulle kunna förstå. Jag har gjort så mycket i mitt liv som jag ångrar. Trodde jag skulle slippa blanda in fler. Men förlåt, jag hade inget val. Ni behöver inte tro mig. Men för några är livet mest svart och vitt. Gråskalan saknas eftersom vi begått några misstag. Kanske glömt ringa, skicka in ett papper. Men vi straffas för våra misstag varje dag. Vi blir aldrig förlåtna för det vi gjort eller inte gjort. Vi står helt utanför samhället, och vi kommer nog aldrig in. PanikÅngestDe sa att det fick man ta jag var elak innan 981103
|
