Nattens Tankar - Rädd
Jag är en lejoninna
Likt en katt drar jag mig undan
För att slippa uppmärksamheten när jag är trött
Vill slippa ljuden som inte försvinner
Rädslan bor inom mig
Men jag vill den ska flytta
För det enda jag vill ha
Är lugn och ro
När jag drar mig undan för att söka ro
(29:e juli -99)
Drömde att jag låg på marken,
orörlig,
en växt trängde genom min kropp
Knivvassa blad
Den växte genom mig
Men jag kände ingen smärta
När växten vuxit upp en bit så blev dess blommor till knivar,
de föll ner på mig,
och in i mig
Men jag kände fortfarande ingen smärta
Jag låg stilla eftersom knivbladen spikat fast mig på marken
Kunde inte andas
Bara låg där
HAVET
Ikväll satt jag vid en av Guds skapelser - HAVET
Underbart men konstigt
Jag trodde jag skulle må så dåligt
Men nu känner jag en enorm lycka
Jag grät av glädje när jag kände på HAVET
EN konstigt känsla
Jag kände på havet,
något jag inte känt på sen jag var liten.
Mina händer rörde havet, så nära, så nära.
Det är en obeskrivlig upplevelse.
Jag satt vid havet och bad till Gud om att jag skulle överleva.
Jag överlevde.
Jag tänkte på David, han fick aldrig uppleva denna stund med mig.
Och jag grät, men inte enbart av sorg - utan även av den glädje jag kände vid havet
En glädje är tror jag aldrig känt förut.
Och tårarna bara rann.
Satt en lång stund och bara tänkte över livet
över varför och över inget
över allt och över NU.
Men jag var bara så lyckligt gråtande
Så liten och ändå så stor
Som ett barn som lärt sig gå
Jag vågade röra havet.
Något jag aldrig trodde jag skulle.
I sorgetårarna - i glädjetårarna
Jag vann
En så stor seger
Men så vacker
Havet - så stort - kraftfullt
Vågorna med vitt skum
Stora
Och så nära
Fötterna kände
Händerna kände
Jag kände
Havet
Det stora vatten som finns
Så mycket liv
En egen vilja
En sån styrka
Och tårarna bara rinner
Av glädje?
Av sorg?
Av rädsla?
© Morticia 1997
Skriket
Vem vill höra
Fågelns sista rop på hjälp
Innan katten slukar den
Vem vill se
Smärtan i dess ögon
När kattens tänder
Går igenom
© Morticia
Rädd
Känner paniken komma
Hur ska jag överleva?
Det gör så ont
Kan ingen hjälpa mig?
Är det ingen som hör?
© Morticia
981001-02
01.30 natten till torsdagen den 1:a oktober 1998
Tog just en pillercocktail. Om 60 långa minuter så kanske de hjälpt. Så kanske jag kan göra mig sängklar. Denna eviga väntan. Kryper ihop i fåtöljen. Som ett foster. Ryggen värker och revbenen känns krossade. 59 minuter kvar...
Miami Vice på TV3, sen Baywatch... Samma rutiner varje natt... Vilket enformigt liv. Kan snart referera de olika programmen. Med suddiga minnen förstås. Hjärnan är ju inte direkt klar när jag inte sovit mer än 3,5 timmar på över ett dygn. Gick upp kl. 09.00 den 28/9 och somnade 5.45 den 30/9 och vaknade 2 timmar efter, sov 1,5 timme före 20.00 på kvällen... 3,5 timme på snart 41 timmar! Har hunnit med en hel del. Handlat, tvättat, städat lite, skrivit en massa, tänkt en del och så alla dessa timmar på toaletten, senaste dygnet bara 5, eftersom jag bara ätit en korv med bröd, tunnbröd med ost och sen lite godis. Det var ju meningen att vaktmästaren skulle ringa i förmiddags, men det plingade på dörren istället.
Jag är faktiskt rädd. Men det går inte att förklara. Ingen skulle förstå. Jag ska bara vara tacksam att jag inte har cancer, att jag kan gå, att jag bor i Sverige.
Har feberfrossa, de febernedsättande tabletterna har inte gett effekt ännu...
981012
Skulle så gärna vilja veta hur framtiden kommer att bli. Men vem kan svara ärligt och sant? Tror innerst inne inte på spådomar, tarot eller horoskop. Men ibland så önskar jag att jag vore så naiv att jag läste veckotidningarnas ord och trodde blint på dom. Vissa säger att det är kvinnligt att lita på det okända, vissa säger att det bara är outbildade, andra säger att vem om helst kan läsa och falla för det. Det är nästan som en sekt. Men jag tror inte på det. Inser att tidningarnas horoskop är skrivna så läsarna återkommer. Och då kan man inte skriva sanningen...
Visst vill jag få en bättre framtid än livet varit hittills. Men jag begär inte det möjliga. Bara att få känna glädje och lugn och ro ett tag. Jag vill inte slippa jobba, eller få allt gratis. Men jag vill slippa kämpa för allt på ett sånt sätt jag slits ut före jag fyllt 30. Men det är så många som måste det nu förtiden. Men det talar man inte om. Vi finns ju inte egentligen.
Tänkte tillbaka på vad som hände i augusti 1995... det känns så overkligt, minns när de ropade ut mitt namn i högtalarna på planet. Och när polisen kom och tog mig. förstod inget. Det var ju inte meningen. De hade fått en anonym anmälan. En person hade ringt och beskrivit mig, och sagt att jag skulle frakta narkotika i ett paket. I paketet fanns det CD skivor... Jag missade självklart planet och kom 5 timmar försent till kansliet. Hade mardrömmar om det ett tag. Fick för mig att vilken dag som helst så hittar de bevis, utplanterade, men dock bevis mot mig. Men det har gått drygt 3 år nu. Och inget har hänt. Så nu kan jag lugna ner mig, tror jag.
Varje dag sen den 29 okt. -95 har jag försökt glömma. Men hjärnan tillåter visst inte att man glömmer kärleken. Någon form av censur. Kanske för att jag ska minnas det som betytt mycket för mig. Kanske för jag ska komma ihåg allt jag lärde. Om livet.
Jag är rädd att jag frivilligt låter bli att äta. Jag vet ju att man dör då, och då slipper jag så mycket ont. Som att ta livet av sig långsamt. Men osynligt. Ingen vet, ingen förstår. Lurar omgivningen på samma sätt som jag lurar mig själv. För om jag inte själv tror på det så finns alltid risken att jag försäger mig. Eller avslöjar min hemliga plan, Jag kommer ju ändå att dö. Jag bara förkortar lidandet för mig och de som lever nära mig. Och de stackars skattebetalarna som försörjer mig och de som får stå åt sidan för jag har vissa rättigheter kvar. Inte många men några.
981118
Njurarna strular. Och det klart att min mamma ringer just då. Och jag får höra att det är farligt att äta så mycket tabletter som jag gör. Men jag måste få leva nu. Jag har ingen glädje av mina njurar om 25 år om jag ska vara sängliggande tills dess. Men det är få som vill förstå
Mitt hjärta mår inte bra efter operationen. Kroppen är utsliten. Magen fungerar inte. Migränen är både symptom och biverkning. Njurarna protesterar. Jag vill inte vara gnällig. Jag vill vara tacksam för jag slipper bo på gatan. Lurar min egen kropp till att klara sig utan så mycket sömn för att hinna göra allt som jag bör för att må bra.
Men när jag känner att hjärtat in orkar slå får jag panik. Kan sitta på balkongen i timmar på natten. Skakar. Rädd för att somna och aldrig vakna. Rädd att dö innan jag är klar. Och det tar några år till. Sen är jag klar, hunnit vänja alla vid tanken på att slippa mig. Och få sänkt skatt och ett drägligare liv. Många förstår att de kommer att få det bättre. Det känns skönt. Så slipper jag dåligt samvete för det också.
Alla tabletter jag äter, fräter mig i stycken inifrån. De förstör organen långsamt, men inte så sakta att jag inte märker det. Det nästan känns hur levern, njurarna slits ut i förtid. Biverkningarna söver ner mig till en zombie, stänger av hjärnan. Ibland önskar jag att jag redan vore död. Då hade jag sluppit smärtan. Men man får inte vilja vara död. Men jag önskar det ibland ändå. Kryper ihop i sängen. Vågar inte somna. Tänk om jag inte vaknar innan jag är klar med livet. Vill hinna bli skuldfri, vill hinna berätta för alla.
Det är inte det att jag inte vill leva. Det vill jag, men sjukdomen, bi-sjukdomar och biverkningarna gör mig så trött på allt. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte se hur dåligt alla andra mår på grund av mig. Varför blir ni så rädda? Varför förändras folks beteende när de får veta att man är sjuk?
Nätterna är värst. Då tystnaden väcker tankar som annars inte hinner komma till ytan. Känslor, dofter som minner om årstiderna jag älskar så. Trots regn och kyla. I nattens mörker kan jag gråta, ligga på golvet och bara drömma.
Samvetet gnager och gör ont. Hinner inte med det jag borde, hinner inte ge uppmärksamhet. Orkar inte se, höra och göra det jag borde. Min kropp kan inte. Men kroppen ger mig stressymptom. Den straffar mig, innan någon annan gör det. Kroppen ser till att jag blir sämre och tröttare. Den påskyndar sjukdomen som straff. Men till vilken nytta?
Jag vill be om ursäkt för allt ont jag orsakar. För alla ledsna ögon, för alla sömnlösa nätter. Jag vill gottgöra er. Skulle kunna arbeta dygnet runt för att ni ska ha det bra. Sköta hem och ta hand om allt. Så ni blir lyckliga. Men då är risken större att ni överdriver er saknad efter mig när jag är borta. Men tro mig. Såna som gör allt för er finns överallt. Men ibland måste man betala.
Jag kommer nog inte att sakna när jag är död. Tror inte man kan det. Men man kan säkert minnas. Och det kommer jag att göra. Allt som gjort livet till vad det varit. Kanske kan man minnas människorna.
Straffar mig själv, tills jag blöder. Men ännu har det inte hjälp. Jag blir inte snäll. Men snart kanske? Hoppas det. För er skull. Men tänk så rätt hon hade när hon sa att jag blir oduglig partner, att jag tillhör dom som förblir ogifta tills döden skonar mig.
Vågar inte andas - Kan inte andas
1
En dag så kommer livet att förändras för alla
En dag kan man bara vakna upp och känna hur annorlunda allt blivit
sen man kryp ner under täcket för att sova
Som om man vaknade i en annan tid
i ett annat land
kanske till och med i en annan galax
Men var inte rädd
Jag överlevde i panikattacker och tårar
mardrömmar och inbordes terror
Ligger i krampanfall på golvet
kan inte förmå kroppen att göra vad jag vill
Jag vill inte leva en sekund till
Men kroppen fungerar inte så jag tvingas att leva
Fånge i min ångest
Sitter fast
ligger förlamad på golvet
gråter skakar
Så rädd
vågar inte
kan inte
andas
svimmar av
Vaknar en stund senare
Kroppen värker efter krampanfallet
Andas lugnt igen
Försöker ta mig upp till sängen
lyckas efter ett par försök
Somnar snabbt och sover i tolv timmar
Vaknar och allt känns som vanligt igen
går till affären för att handla lite mat
Tittar på TV
nyheter och väder
Måste få veta
åska
I natt igen
Jag orkar inte mer
Min kropp slits ut
Blir inget kvar
Kan inte äta
Snart syns väl baksidan på mina revben
Armarna är så smala
Orkar inte lyfta
orkar inte bära något
2
Men det är inte så allvarligt
vila lite så mår du snart bättre
Du bara överdriver
Så rädd kan man inte vara
Du gör det bara för att få uppmärksamhet
Varför kan inte lyssna?
är de rädda för sanningen att deras dotter är sjuk?
Vad ska grannarna säga, släkten och vännerna
Nej, bäst att vara tyst
vill ju inte såra de så fött mig, uppfostrat mig
Ska inte göra bort de inför deras vänner och deras släkt
Släkten är ju min också
Men för mig så är de som främlingar
De finns bara
Men jag känner inte något särskilt inför de
Mina vänner är min "släkt"
eftersom jag inte anser att de biologiska banden är överlägsna
Hade de varit det så hade jag nog mått bättre
Men när de som enligt biologin ska älska mig
föraktar mig så tappar jag tilliten helt
Då kan jag inte sakna mer
Då kan jag inte finna ro där
Då blir mitt liv enbart mitt
Vaggas i en dröm
Sover äntligen
© Morticia
Kommer ihåg när jag var ung. Då man drömde om hur framtiden skulle bli. Arbete, familj... Skrattar åt naiviteten. Hånar mig själv. Såna som jag blir lämnade, kan de inte smita så dör dom! Anklagar ingen. Förstår så väl att alla vill vara lyckliga. Och att bli lycklig med mig går nog inte. Och arbete har jag bara ett där man får slava ihjäl sig. Provisionslön... och är man sjuk blir det noll kronor före skatt och noll kronor efter skatt.. Och självklart ingen sjukpenning!
Det värsta är att jag känner mig lurad. Av livet, trodde att alla vara lika värda. Att alla hade rätt till överlevnad om något hände. Rätt att bli frisk, att kunna köpa mat. Men inget är självklart. Ansökte om kredit på apoteket för att kunna hämta mina mediciner. Och jag vet ännu inte om jag har råd att gå på de fem läkarbesöken som är inbokade i denna månad. Orättvist? Kanske för de som drabbas. Men rättvis mot de som betalar skatt. De som försörjer såna som mig. De måste ju få bestämma vad deras pengar ska gå till. Och väljer de bort vård till mig så är det inget jag kan göra.
Vill inte att någon ska få dåligt samvete för jag inte såg till att försäkringskassan 1989 tog emot mitt inkomstbesked. Hade dom gjort det hade jag haft rätt till sjukpenning idag. Hade haft samma rättigheter som Ni har. Mår dåligt av att ljuga varje månad. Men min överlevnad är beroende av det. Konstigt att inse att jag lever tack vare att jag ljuger. Och lurar staten. Men om jag inte gör det så finns bara en sak kvar. Gatan... och de jobben som finns där för flickor.
Ser sansat på mitt liv. Men inser att om något händer mig så finns det risk att personer i min omgivning, de jag älskar, straffas för mina handlingar. Får ont i magen av tanken. Vill inte sätta någon bakom lås och bom för mina handlingar. Men alternativen är få. Men jag ska lösa det. Ska skriva att alla ni är helt oskyldiga, att jag lurade in er i lögner och osanningar, förfalskningar och ekonomisk brottslighet.
Undrar hur mitt hade varit om om inte funnits. Om jag varit frisk, om jag haft normalt jobb. Om jag inte missat ringa det där samtalet för så många år sen. Men varför grunna. Inga svar finns att få. Misstagen går inte atträtta till. Och livet får levas som jag gör nu, i alla fall ett tag till.
Går ut till fåtöljen igen sätter mig och bläddrar i en tidning. Men ser inte något. För trött. För rädd. Vet att minsta lilla fel och jag blir av med allt. Ingen skulle kunna förstå. Jag har gjort så mycket i mitt liv som jag ångrar. Trodde jag skulle slippa blanda in fler. Men förlåt, jag hade inget val. Ni behöver inte tro mig. Men för några är livet mest svart och vitt. Gråskalan saknas eftersom vi begått några misstag. Kanske glömt ringa, skicka in ett papper. Men vi straffas för våra misstag varje dag. Vi blir aldrig förlåtna för det vi gjort eller inte gjort. Vi står helt utanför samhället, och vi kommer nog aldrig in.
PanikÅngest
De sa att det fick man ta
lära sig överleva
utan att droga kroppen
men de sa inte hur eller något mer
bara att försökte
så innerligt
all min kraft gick åt
men det hjälpte inte
inte utan de där tabletterna ingen vill ge mig
som man ändå kan få tag på
om ingen vet
så händer det inte
jag var elak innan
skala: 2 tånaglar
resultat: 2 lilltånaglar borta, två mitten tå naglar och vertikalt halva stortånaglarna
981103 Ihåligt
Blicken speglar dina tankar
Total tomhet
Nästan genomskinlig
Tankarna har tagit dig med till en annan plats
Och kvar finns bara din tomma kropp
Du andas sakta
Kroppen är stilla
Otäckt stilla
Stirrar intensivt för att inte missa ditt sista andetag
Rädd
Men du kommer nog tillbaka
Och om du stannar där du är
Hoppas jag att du får det bra
Kamrat 2/11
Känner dig väl
Levt ihop i hela mitt liv
Ändå så vet jag inte allt
Men vem vill det?
Ser dig i spegeln
Ingen annanstans
Varje dag
Vi delar de vakna nätterna
Ångesten och drömmarna
Smärtorna och rädslan
Tankar om livet och döden
Min själsliga kamrat
Bor i min kropp
Tar av min kraft
Tvingar mig
Du stannar för evigt
Blir aldrig fri
Men vill jag det?
Vi känner ju varandra så väl
Delat sorg och glädje
Suttit på golvet om natten
Och bara tänkt
Försökt rätta till alla fel vi begått
Och planerat för dagen som kommer
Du sover aldrig
Och du väcker mig när du vill
Men ändå så trivs jag
De som finns
Jag tror att det finns en viss sorts människor som inte bryr sig om tid och rum.
Som inte bryr sig om någonting tar lång tid eller kort tid, bara det sker så småningom.
Sådana människor som inte är mottagliga för stress och hysteri.
Som bara njuter av att åka buss eller tåg fast det tar längre tid än det borde.
Som trivs med ensamheten och har svårt för att leva ett vanligt liv.
Dom bara flyter omkring.
Människorna runt dom kallar dom annorlunda, extremister och idioter.
Dom själva bryr sig inte.
Lodisar, tattar, bohemer, dom har många namn.
Dom kallas Schizofrena, sinnessjuka, dom kallas dör det som människor är rädda för.
Men dom trivs med sitt liv, med musik, bild och konstigt liv.
Men ändå trivs dom.
Bland alla andra alltid.
Dom är svåra att binda fast, nästan omöjligt att hålla dom kvar.
ändå trivs dom.
Men det är få människor som kan acceptera dom.
Dom verkar ju så flummiga.
Dom finns på samma buss, i samma hus.
Dom äter och andas.
Dom tvättar och lever som andra, men på ett annat sätt, på andra villkor.
Jag tror att det är det som är ovanligt, främmande som skrämmer.
Det är få människor som kan acceptera och leva med det som verkar konstigt,
de vill ju inte räknas till dom.
Men det är ingen av de rädda som vågar erkänna det, de försöker dölja det.
Låtsas att de inte bryr sig, ändå ser man att de lider av det.
Jag är kanske schizofren, knäpp, vad vet jag.
Men jag trivs med mitt sätt att leva.
Det annorlunda och konstiga.
Men jag njuter av att bara finnas till, av ensamhet och av musik.
Men det ska man dölja, ta bort.
För det är ju ett onormalt liv.
Men vad är normalt.
Den frågan kan ingen svara på, även om många försöker så finns det inget svar.
Man får bara veta att det ska vara vanligt och normalt.
Det finns människor som inte kan leva med band och vara normal och vanlig.
Så jag blir hellre kallad sinnessjuk än kväver mitt liv för att bli vanlig.
För det varken kan eller vill jag.
För mitt liv är mitt liv.
Och ingen ska få ta det ifrån mig.
© Morticia
Ännu ett krig i mitt liv - med blåljus och skottlossning!
Blåljus
Överallt
I taket
I badrummet
På himlavalvet
Reflexteras på glassdörren
I lampans glas
Och på alla bilrutor
Något har hänt igen
Men än vet bara några få
Alla som ser vet bara att något hänt
Dragna vapen
Hela stockholms nattpatrull
På plats utanför mitt hem
Blinkar blått
Taket
Och jalusin när jag tar en dusch
Ett skott har avlossats
Men jag är inte ens lite rädd
Och det är just utanför mitt hem
I mitt liv
Men jag är trygg
Inbillning så klart
Men jag lyckades faktiskt somna
Något som jag ständigt har svårt att göra.
Tisdag kväll vecka 11 år 2002
©Morticia
Mina Texter - Index-sidan
br>
Index - QuickIndex © 1982-2015 Morticia
|