Nattens Tankar - Sova
Sov
Somna lugnt
Låt drömmarna gripa dig
Var inte rädd
Ingen ska skada dig
Slut ögonen
Min vän
Var trygg och lugn
© Morticia
Vaknar leende
Minns något från en dröm
Trodde inte det var möjligt
Att le i igen
Varför ska sova vara så svårt?
Hon: - Behöver du något?
Jag: - bara sova...
Hon ler och svarar: - ser det...
Hon: - Inget från Vivo, Apoteket?
Jag: - nej, bara sova...
Hon tar på ytterkläderna.
Går ut med soporna, kommer tillbaka,
hon tvättar händerna, torkar dom och går åter mot ytterdörren
Vi säger "hejdå", ses 14:00 imorgon...
*bang* dörren igensmälld.
Jag låser... rullar in i sovrummet,
dricker upp resten av TreoComp-blandingen,
tillbaka ut i hallen, in på toa...
*censur*
Släcker taklamporna, lysrören i köket,
vardagsrumsbelysningen längs vägen tillbaka till sovrummet.
Drar av fleecekjolen som jobbar extra som filt när det är ruggigt *ler*
Släcker, upp i sängen, blunda...
Ska somna... snart...
4 timmar senare så har jag slumrat, varit på toa, sovit och drömt konstigt
Lite mindre trött
Redo för en kväll med Crimenight, Ärtsoppa, te, lite choklad...
Och lugn och ro
Ska lägga mig tidigt...
deja vu skakningarna när jag skrev det,
okej, har väl skrivit det ett antal gånger utan att lägga mig så tidigt då...
men ikväll så *skrattar*
2004-10-08
Somnar igen, efter att legat och vridit på mig i ett par timmar. Minns inte varför jag vaknade. Eller om jag överhuvudtaget somnade. Minns bara att jag inte sov. Men sömn är överreklamerat,
Somnar igen nu, sakta sakta mot drömmarnas land. En slags verklighetsflykt, vars enda mål är att försvinna från verkligheten ett slag. Att få vila från allt som bara snurrar runt, runt, varje dag, utan att egentligen förklara varför. På samma sätt som jorden snurrar kring solen, och månen runt jorden. Det bara är så. Annars hade allt varit så annorlunda. Oförklarligt, ovetande annorlunda.
981101-02
Vill så gärna kunna ge dig allt du vill ha
Och tro mig när jag säger att jag verkligen försöker
Med hjälp av tabletter och för lite sömn
Jag gör det för att jag älskar dig så mycket
Vill att du ska ha det bra, må bra och orka med det som du måste
Och du trivs inte på ditt jobb, men ändå så måste du vara där
Jag skulle vilja ha ett jobb, så du slapp jobb så mycket
Och jag letar efter något
Men de vill inte ha en sån som mig
För sjuk, för drogad
Men jag försöker och har slutat svara på frågan vad jag gjort senaste halvåret
För svarar jag på den så är jag inte intressant
Och det förstår jag, jag skulle nog inte heller anställa någon
som sitter på toa mer än hon sover
Eller som lever på smärtstillande, uppiggande tabletter
Som på grund av för lite sömn är ständigt är trött, trots koffein i stora doser
Men om jag lära mig äta minsta möjliga,
lära mig vara piggare så kan jag nog hitta ett jobb
Eller återuppta något av de två jag har tillgång till
Inga välavlönade precis, men det viktigaste är att jag jobbar och inte bli förslöad
Behöver lära mig komma ur sängen tidigare
För då blir dagarna mycket längre
Och jag skulle hinna med mer innan du kommer hem
Så du får lugn och ro
För jag vet att du vill ha riktiga helger, och riktiga kvällar
Jag ska lära mig hur man gör, för jag har aldrig levt så
Jag ska verkligen anstränga mig
För jag vill vara nära dig varje dag
Jag vet att jag är en svår människa, men jag ska bli snällare
För det enda jag vill är att du ska ha det bra
Oroligt
Sover inte längre som jag gjorde förr
Mår inte bra
Kan inte slappna av
Är rädd för något jag inte förstår
Rädd för något eller någon
Som verkar lugnt och säkert
Men drömmen säger något annat
Den skrämmer mig
Orligt att inte veta
Men någonting inuti mig
Säger sig förstå
Men jag har inte fått det till den nivån
Som gör det medvetet
(26:e juli -99)
Trött
Men jag får skylla mig själv
När jag inte sover
När jag inte hinner med det jag ska
Utan måste ta till tiden då jag borde sova
Då blir man trött
Mycket trött efter några månader
Men jag ska sova sen
När jag lever som man ska
Med jobb och rätt till sömn
Nu ska jag bara lära mig leva
Och lära mig hur hårt livet är
För jag har väl varit för slö
Inte jobbet tillräckligt
Inte varit effektiv nog
Bara varit för lat helt enkelt
(30:e juli -99)
Insomnia
Mot min vilja
Krampen gör att kroppen inte kan sova
Smärtorna gör att jag inte ens kan röra mig
Tabletterna lindrar
Men de tar inte bort
De tar inte bort den vävnad, de celler och växer
Och äter upp min kropp inifrån
Kan känna klumparna av cystor och fibros
Nerdre buken är full
Så fulla att organens normala funktioner rubbas
Vävnaden blöder när den känner för det
Jag har blivit av med min vilja
Den sjukdomen tar allt från mig
Den har all makt över mig
Vill inte den att jag ska göra något
Så lyckas den göra min kropp oförmögen till det
Om det sen är äta, dricka eller sova
Gå eller sitta
Men den har makt över mig
Sen jag var barn
I 22 år
Men det tog 19 innan jag blev trodd
Då hade min tarm ätits upp bitvis
Och alla organ satt fast i varandra
Som ett paket som vuxit fast i bäcken botten
Operationsberättelsen är lång och innehåller
Detaljer som får folk att svimma
(11:e november -99)
Skakar
Inte sovit mer än 15 minuter i natt
Eller rättare sagt från fem till åtta
Skakar och fryser
Det gör ont
Och jag vet inte varför
är förkyld, men jag brukar inte må så här då
Vitaminbristen gör sig till känna
Munsår
Men det ger inte såna symptom så här tidigt
Igår gick jag på en käck cocktail med TreoComp, Citodon, Nobligan
och Koffien
Den ständiga jakten på något som hjälper
Testar allt som borde fungera
Duger något så fortsätter jag
Annars söker jag vidare
Någonstans någongång finner jag säkert svaret
Retar mig på att jag måste välja mellan kortison mot astma
eller behandling mot benskörheten
Det är som att välja mellan att dö av krossad skalle eller att kvävas ihjäl
Eller den lindriga: brutna ben och lunginflammationer
Det fantastiska landets fantastiska sjukvård med all forskning
Men än bara frågor
Vill ju inte att andra ska bli sämre
- bara få några svar
Drömmer mardrömmar om nätterna Där jag slits i stycke. Offras på bål. För jag inte gjort rätt för mig. Jag har bara tagit. Inte lämnat igen något. Stulit för andra, på lagligt vis. Fått saker tilldelade mig. Från vården, och myndigheterna. Inte utan motkrav, men så länge jag uppfyllt de krav de satt har det gått. Jag har inte behövt göra något själv. Fått mina operationer och recept på läkemedel utan att heltidsjobba. Eller genom att gå på gatan. Reglerna såg till det. Men vissa anser att det är orättvist. Att såna som jag överlever när de som jobbar inte gör det.
De är de som offrar mig i drömmarna. De som vill få bort mig. I drömmarna lyckas dom. Vågar inte somna. Rädd att inte vakna igen. Drömmarna har så stor makt. Trodde knappt de kunde förstöra det lilla man hade kvar som kallas liv. Men de lyckades. Och drömmarna styr varenda minut av sömn jag får. Och jag vågar knappt somna om... sitter vaken timme efter timme och bara stirrar. Orkar inte skriva det jag borde. Eller göra klart allt. För jag är för trött på sen natten. Råkar alltid somna lite grann. Och då kommer drömmarna snabbt.
Vagga mig
Till sömns
Låt mig sova
Bort från vakenhetens panik
Bort från rädslan
Somna mig
© Morticia
Så trött
Försöker andas lugnt
Men kroppen skriker efter sömn
Och efter näring
Den vill vila och hämta sig inte stressa och ligga på topp hela tiden
Den vill hinna få ner halten av stresshormon mellan varven
Men det tillåter inte jag
Måste så mycket
Måste leva
Och jag betalar med mitt liv
Min kropp slits ut
Och jag kan bara se på
Jag har försökt att vara snäll mot mig själv
Men det går inte
Jag kan bara vara snäll mot andra
Förstör mig själv
Lite grann varje dag
Om inte jag stressat tillräckligt så tar jag till andra metoder
Och först då kan jag bli lugn
Och somna in för några timmar
Innan det är dags att försätta
För jag blir ju aldrig klar
Försöker avsluta så mycket som möjligt hela tiden
Fall i fall...
Men det är omöjligt att hinna klart
© Morticia
I kroppen
Finns så mycket som kan göra ont
Varenda cell
Tycks ha smärtnerver som vaknar varje gång något händer
överallt
Dygnet runt
Varför spelar ingen roll
Febern gör kroppen klen
Så klen att man kan gråta när man slår sig
När man inte kan sova för allt gör så ont
När man inte hör
För öronen värker
Eller kan tänka
För huvudet kommer att sprängas
När som helst
Natten är ung
Men min kropp känns mycket gammal
Sliten och stel
Borde somna om
Någon timme till
En minut skulle göra underverk
Men vad hjälper viljan nu
Kroppen har bestämt sig
Ingen sömn
Tredje natten på rad
Försöker sova
Lägger mig
I ett svalt rum
Lagom mycket täcke och kläder
Tagit smärtstillande
Druckit lagom
Kramar kudden
Den lilla barnkudden som jag har
Den är snäll och trygg
Gör att nacken får en skön ställning
Men fötterna kliar
Och händerna sticker
Vill gråta
Men då blir näsan täppt igen
Och huvudet ännu tyngre
Kroppen skakar
Fryser egentligen inte
Inbillar mig bara det
övertrött
Borde få sova snart
Morgondagen blir lång och jobbig
Så sömnen behövs
© Morticia
Drömde att jag låg på marken, orörlig, en växt trängde genom min kropp. Knivvassa blad. Den växte genom mig. Men jag kände ingen smärta. När växten vuxit upp en bit så blev dess blommor till knivar, de föll ner på mig, och in i mig. Men jag kände fortfarande ingen smärta. Jag låg stilla eftersom knivbladen spikat fast mig på marken. Kunde inte andas. Bara låg där.
Sover så konstigt. Drömmer så konstigt. Om sånt jag saknar och saknat länge. Som att någon tar mig i försvar. Står på min sida när något händer. Men att drömma om det känns nästan löjligt. För vem skulle våga hålla med mig, säga att det är som jag säger. Och be andra lita på det. *ler* nej så dum är ingen. Det är jag som är så dum att jag tror att någon skulle vilja göra det.
Har grubblat dygnet runt, på allt. Inte bara på pappa, och hur jag ska kunna leva utan honom. Utan allt snurrar. Drömmer konstigt och kroppen, hjärtat blir snabbt trött när jag gör något mer ansträngande. Vaknar ofta när jag sover, trots att jag äter Valerina Forte innan. Men jag nästan måste upp... och röra mig och ryggen.
Något som jag läst om tidigare är att ryggvärk blir ofta sämre i samband med sorg, stress etc. Och det stämmer på mig. Korsryggen är öm och jag kan inte ha vissa byxor för de trycker.
Sitter och småler åt er alla på listan (och övriga vänner som finns runt mig) Åt det stöd ni ger mig med flera. Det stöd vi ger varandra... Så underbara varelser samlade, hopknutna med mail. På grund av en svår plågsam sjukdom är vi alla här. Men tack o lov så finns det så mycket mer än bara ont och gråt här. Glädjeyttringar och sorg. Så levande, så verkligt.
Jag tror inte jag hade kunna göra något vettigt idag om det inte vore för det stöd jag får av er. för när min pappa blev sjuk så slogs allt undan för mig. En stor del av mitt liv dog när han dog. Vi delade så mycket och talade med varandra timmar i telefon. Hade en vardag tillsammans trots att det var så många mil mellan oss.
Trodde att tårarna inte kunde ta slut. Trodde att jag alltid skulle gråta. Men nu är ögonen nästan tomma... och jag kan knappt blinka... Kan man gråta slut på tårarna? *ler*
Men man behöver inte tårar för att gråta.
Mina Texter - Index-sidan
Index - QuickIndex © 1982-2015 Morticia
| 
Anpassad sökning
