Min tickande bomb

2009-07-12

Har en tickande bomb i mig, bakom magsäcken... En kronisk inflammation i bukspottkörteln. Den är redo att förgöra mig.
Att ge mig diabetes 1, cancer och lite annat. När som helst.
När pappa dog av akut inflammation i bukspottkörteln så insåg jag allvaret. Men det finns ingen bot. Inget som kan desarmera. Bara lindra.
Med smärtstillare och enzymer så maten blir näring.

Sista månaden har den bråkat extra. Symtomen är grå ljus avföring och en konstig smärta. Ska ringa sjukhuset men har egentligen inte ass-timmar så jag har tid att åka dit.

Hade inte diabetes i nov 2008 när de kollade senast. Vissa dagar har jag känningar av den kommande diabetesen.

Vet att jag tillhör en liten minoritet som drygt 10 år efter diagnos inte hunnit börja med insulin. En läkare tro att det är min No-LASS diet (dvs utan assistans) bara ett mål mat per dag hjälpt till. Men att mina matvanor ändå är skadliga för kroppen.

För 11 år sen började jag med enzymer till varje måltid. Så när jag fick ut på recept för några år sen sa jag 30 per månad. Och det var svårt att få ut. 120 per månad... inte 30. Men jag hämtade bara ut så det räckte.

Vet att bomben kan ha ihjäl mig. Cancer i bukspottkörteln är nästan alltid dödlig.

Men den ger mig inte mardrömmar längre. Finns så mycket annat i mitt liv som skrämmer mig. Frånvaron av rätt hjälp. Så få timmar jag är beviljad räcker inte till goda levnadsvillkor.
Drömmer mardrömmar om timmarna jag är utan hjälp. Alla de gånger jag skulle behöva assistans men timmarna inte räckt.
Det är mer skrämmande än min tickande bomb. Och kanske lika dödligt.