En varm junidag 1995 intervjuade jag David, han var då 26 år och hade den fruktade sjukdomen AIDS. Och han skulle visa mig hur vanlig en person som bär den sjukdomen är. Precis som du och jag. Det är först när sjukdomen brutit ut man kan se att hon eller han är sjuk, inte förr. © Morticia
- Jag blev smittad 1988, genom en injektion av smärtstillande medel. Jag hade skadat foten, på genomresa i Thailand. Om jag hade varit homosexuell hade jag troligtvis haft en trevlig stund när jag blev smittad, nu hade jag bara mycket ont, berättar David på ett ironiskt sätt.
- Man tror ju att det bara drabbar andra, man är så säker på det. Jag tillhörde ju ingen speciell riskgrupp. Men ingen går säker, vem som helst kan bli HIV- smittad även om man inte tror det. Och man kan inte se på en person om hon eller han bär på HIV, säger han allvarligt.
- I början hade jag mycket blandade känslor, jag befann mig i ett chocktillstånd. Jag var mycket arg, kunde inte tro att det var sant. Jag skulle bara åka till min mor på ett snabbt besök, och den resan kom att leda till AIDS. Det var ju inte meningen med resan. Jag hade inte åkt om jag vetat det, säger han.
- Min mor har brutit all kontakt, rädd för vad andra ska säga, rädd för att bli smittad. Hon litar inte på vad läkarna säger. Av mina syskon har jag bara kontakt med min syster som jag bor ihop med. Det hade varit svårt att dela lägenhet annars. Jag vet inte var min far befinner sig, jag har aldrig träffat honom, förklarar han. © Morti©ia
- När jag på våren 1993 blev sjuk, fick jag lunginflammation, fick en enorm klåda på hela kroppen och blev mycket trött och hade en otrolig huvudvärk. Jag gick ner 10 kg i vikt på mindre än 5 veckor. Effektiv bantning, men jag behövde inte gå ner i vikt. Det kändes som hela kroppen började tyna bort, sakta, sakta, säger en mycket mager kille.© Morti©ia
- Att något som är så viktigt för att man ska överleva, blodet, kan innehålla något som kan ta livet av en, känns väldigt abstrakt, kommentera han något förstrött. Vi satt och pratade om hans jobb och hur det gick när han berättade om sjukdomen på arbetsplatsen.
- Jag väntade med att tala om för mina arbetskamrater att jag var HIV- positiv till våren 1993, när jag blev sjuk. Jag fick behålla jobbet. De flesta ställde upp, men det berodde nog på att jag inte var den första med Aids som jobbat där. Det var en ung tjej, bara 17 år som hade utvecklad AIDS som fick jobb där ett par år tidigare. Jag träffade henne strax innan hon dog. Det var ett jobbigt möte, det var lätt att se sig själv i samma situation. Hon låg bara och väntade på att dö, svarar han allvarligt.
På frågan hur det känns att veta att man ska dö en för tidig dö svarade han på följande sätt.
- Annorlunda fråga, mycket rak på sak. Det känns som jag inte hinner leva färdigt, kan inte skaffa barn. Jag vet hela tiden att jag inte blir bättre, bara sämre hela tiden. Det gör att det ibland känns så meningslöst.
- Behandlingen har förändrats mycket under de 7 åren jag varit smittad. Det finns effektiva bromsmediciner. AZT är en typ som används mycket. Den hjälper till att fördröja utvecklingen av AIDS. När man har symptom och AIDS- relaterade sjukdomar kan många av dessa behandlas mycket effektivt. Många av dessa sjukdomar leder även till svåra smärtor och det finns rätt bra smärtlindring, berättar han och jag tänker på hur han fick HIV- smittan.
- Men det finns ju en massa biverkningar med alla dessa olika mediciner. Ibland är biverkningarna värre än sjukdomssymptomen. Men det är väldig individuellt hur man reagera på behandlingen. För mig har det fungerat bra. Jag känner mig ofta väldigt bra. Men alla symptom går inte att lindra, kanske i framtiden men där är vi inte nu, sa han snabbt. Under tiden vi fikade så pratade vi om framtiden och hur man orkar se framåt när man vet att man kommer att dö.
- Man har ju sina svarta dagar, då man bara tänker på sjukdomen och döden. Men det finns så mycket glädje i livet som man inte får glömma. Det är lätt att allt det man tycker om glöms bort bland alla mediciner och läkare, som springer omkring hela tiden, berättade han. © Morticia
- Jag tänker leva mina sista år i lugn och ro, det har jag alltid gjort, varför ändra på det nu, det är lite sent att lägga om sitt liv nu. Många förlorar sina vänner, jobb och familj på grund av sjukdomen, det är tragiskt. Jag har haft tur på många sätt. Arbetskamraterna ställer upp och jag får jobba så mycket jag orkar. Men alltför många har fördomar mot HIV/AIDS.
De tror fortfarande att det bara är en homosjukdom, men det är kanske skönt att hitta en syndabock till ett så svårt problem. En stor majoritet av de smittade i hela världen har blivit smittade genom heterosexuella kontakter. I det fattiga länderna lever AIDS- sjuka mycket kortare tid, jag borde klara minst 4 år till. Om jag kämpar ordentligt, sa han och försökte tro på det själv.
Inlämnad 1996 folkhögskola!
David dog i den 29:e oktober 1995, av en AIDS- relaterade sjukdom, cancer, en tumörbildning i lymfan som spred sig till hjärnan. Efter alla lunginflammationer var hans immunförsvar nästan helt borta. Hans kropp orkade inte kämpa mer. Den sista tiden låg han i respirator. Han bodde i England tillsammans med sin yngre syster. Han skulle fyllt 27 år i december det året 1995.
Morticia1996 på enFolkhskola iBlekinge
David har godkänt att denna intervju får finnas med i min uppsats om Hiv/Aids. Han avled före hemsidan kom till och kunde inte ge tillstånd för det. Men då han ville att hans liv skull användas till att förebygga fler hivfall så valde jag att lägga ut den även på nätet. Den får inte kopieras och publiceras i uppsatser som intervjuer.
Anpassad sökning
