 Index - QuickIndex »»Twitter ¤
!!! Kan vara otäck Jag - Om mig Endometrios Hiv & Aids Links 
Copyright © Last update: Gått vilse? QuickIndex
!!! Kan vara otäck
 Anpassad sökning
Vädret Rinkeby
|
 |
|
Nattens Tankar - Leva- Att vänja sig är något helt annat än att acceptera - Många människor jag älskar är döda, det känns tryggt - För att inte bli galen stänger jag av livet. 021118Varje år, den dagen jag blir ett år äldre tänker jag... Har vänner som räknar rynkor och söker gråa hår... En dag äldre... mmm... snart har min vän avslutat sin jobbiga undersökning, och denna dagen kommer hon att minnas för all framtid. Den första koloskopin... (dom andra bli lite mindre "stora") 31 år, 2 mån, 10 dagar... Hastigheten kan man ställa in... Tror inte att att det automatiskt är "snabbare" liv för man fyllt ett visst antal år.
Däremot så fylls livet av andra saker hela tiden. Livet är för hemskt, för orättvist, för förnedrande, etc Friheten att andas, röra sig, tänka, OkejOkej Livet fortsätter Om x är svaret på gåtan som är y vad är då z?Måste lösa gåtan De bitar jag vill ska ingå är mina vänner. 990310Många händelser passerar livet nästan likt spöken. De ger små små minnen, men inget som gör att ta på. Varje dag, något i stan eller i affären. Någon man ser, eller något man tänker på. Ett inslag på TV eller något i en tidning. De finns, har funnits, kommer kanske tillbaka till en. Men man vet inte med säkerhet. Så för att inte slarva bort det som gör ens liv levande måste man nog vara mer rädd om dess som partiklar som tillförs ens dag. Fånga varje minut. Och förgyll varje dag. För den är kanske din allra sista i den kropp du har. Och om inget händer efter döden. Din sista för gott. Då vill man väl inte bara tänkt tråkiga tankar, haft tråkigt. Om man varje dag istället lever som det kanske inte blir fler. Höjer sin kulfaktor en aning. Och inte slarvar medvetet bort sitt liv med att klaga när något är överdrivet hemskt. Men kanske på ett enkelt sätt kan komma ifrån det. I mitt liv måste jag tänka på detta. Jag vet att jag inte kommer att fylla de magiska 65 år, inte som mitt liv ser ut nu i alla fall. Lär stressas ihjäl. Och få ledigt från arbetslivet på det sättet. Vet man det så är det mycket som blir så mycket enklare. Bara den där pensionsparformen som introducerades vid årsskiftet. Jag slipper bry mig. Sen slipper jag bli lurad av banken. Olika fonder hit och dit. De pengar jag lyckas få in måste jag ändå ha ju för stunden. Så spara är inget för mig. Men det är nog lätt att få panik när man ser hur lite det blir i pension sen. För mig är det mer att försöka hinna med så mycket som möjligt. Ha så trevligt som möjligt. Hinna träffa de jag trivs med och de jag älskar. Helst varje dag. Men avståndet gör det omöjligt. Och jag vill inte flytta söderut. Jag har mitt liv här. Men det klart när jag kommer på att mitt liv kanske bli kortare än jag vill så kan tankar om att anfalla släkten komma flygande. Men lugn, jag ska inte plåga er varje dag. Många frågar om det inte är otäckt att veta att man ska dö. Och hur förklarar man för de att de också ska dö. De vet inget om sin morgondag. De kanske inte ens vaknar. Jag har förberett mycket. Så de som blir kvar får det lite mindre besvärligt att ordna pappren mm. De som tror att de ska leva för alltid gör inte sånt. Då blir det väldigt mycket mer jobb för de anhöriga. Hänsynslöst enligt mig. Men jag kan inte tvinga vilt främmande människor att tänka på sin död. Det vore lite elakt. De kan ju leva länge och hinna fixa det 5 minuter innan. Så varför gör det innan. Jag är inte rädd för döden. Jag är rädd för lidandet innan. Och att det ska bli en ensamhetskänsla hos mig. Livrädd för att dö långsamt. Vill inte leva med den smärtan som inget preparat i världen kan lindra. En näradödenupplevelse vore bra träning. Men risken är att det blir mer än träning. Och jag vill bara öva. DödNågot mörkt Ingen slipper Död (28:e januari) Jag är en lejoninnaLikt en katt drar jag mig undan Människorna är konstiga varelser. Som det paret som vägrade flytta på sig i trappan igår på Ikea. Jag gick uppifrån och ner. På min högra sida är det barn- och varuvagns ramper och jag går inte gärna mellan de. Det är smalt och jag kan inte hålla balansen tillräckligt bra. Mannen som gick närmast rampen på väg upp vägrade ge sig. Han sa en massa bl. a. att högerreglen gäller överallt. Det anser jag också. Men ibland finns det skäl som gör det olämpligt. Hans fru eller sambo var den som fick skutta in och klättra mellan ramperna. Han sa något otrevligt om min typ. Slödder som inte har vett-o-ettiket. Och önskar jag gått rakt på han. Men då hade jag väl suttit inne på livstid nu. Såna idioter som trackaserar omgivningen med fula ord, kommentarer går alltid fria. Med hans fru (som våldtas dagligen - jag kan deras sort!) som enda vittne skulle jag ruttna bort. Kan man lära någon sort, veta hur typer är? Eller damen som ville gå före mig i toakön (3 pers. efter mig till 5 toaletter är ingen kö) med argumentet att hennes parkeringstid snart tog slut. Jag svarade att hon kunde jag ställt bilen utanför Ikea där det är gratis. Hon blev tyst. Men jag var den som var elak. Jag har tänkt sluta ta hänsyn. Bli den alla vill/tror/förväntar sig att jag är. En som slaktar alla, styckar, våldtar och äter barn. Misshandlar gamla, rånar och skjuter vilt omkring mig. Först då skulle folk sluta vara elaka utan grund. Då skulle de få anledning! Men om jag inte vill vara elak. Jag trivs bra med att vara snäll och relativt hjälpsam. Att visa normalt hyvs och inte trampa onödigt hårt på andra. Det är mycket mindre antal som är elaka här än i småstäder. Man är mindre synlig. Mindre på alla sätt. Men i ett varuhus blir allt som ett mindre samhälle. Om än bara för någon timme. Men problemet är att många blir som omgivningen förväntar sig. Inte medvetet. Men efter många år med elakheter kastade i ansiktet är det lätt att bli elak. Om alla tror man är otrevligt blir man lätt det. De har ju redan dömt en. Att bevisa motsatsen kräver enormt mycket energi. Och tid. De som hatar en stannar inte så länge. "Vi trodde inte du var sån, sån som kan vara trevlig och arbeta. Ta egna initiativ ochvara service inriktad. Vi trodde inte..." slutord på ett jobb efter 5 månader! De anställde mig som praktikant för att ha något att slå vad om. Jag vet vem som vann. Och jag vet vilka de 95% var som förlorade. De slog vad om mig! Om jag kunde göra något. Sanslöst! Nej! Ni trodde inte... Men jag trodde, jag visste. Jag vet ännu mer idag. Om "er" typ! När får man ge upp - utan att andra gnäller på en. hur många tusen jobb ska man söka, hur många år ska man få leva i misär, hur man dagar ska man få gå barfota? Innan man får säga att man inte orkar mer? För många tror att det är bara att ta sig i kragen och ordna upp sitt liv. Men när man försökt i flera år. När hela livet gått åt till det. Man har sökt jobb, ringt och suttit flera år i telefonkö för att bara få veta att man inte kan få hjälp för att personen som beviljade dig hjälp sist är sjukskriven, har slutat, föder barn etc. Hur många negativa besked måste man ta innan man får ge upp. Vissa får ge upp tidigt, de som är snälla och skött sig får ge upp och kräva akut hjälp. Men vi andra vanliga då? När får jag bli för trött på allt. Hur man dagar ska jag få sitta utan att orka röra mig, med smärtor som är som cancer och sparkar i skrevet, försöker få hjälp, men få inte tag på någon, de finns inte där. Och jag glider bort från näten som skyddar oss från hårda fall... de finns snart ej under mig. Vet ej vad jag ska göra. För jag får ju inte ge upp?! Är man en dålig människa när man inte orkar fler slag, nederlag och panikslagna besked om nerdragningar och indragningar av det som nyss var självklart? Tror du att man har rätt till akut sjukvård om man saknar kontanter? (kanske om du har tur, men ring inte själv dit då verkar du för frisk!) Eller till mediciner om du inte är kredittrovärdig? svårt fall, du får troligtvis nej till kredit, men hosta upp 1800 spänn så går det bra De bortskämdaDe som bara behöver lägga ner 50 timmar i veckan Jag vill innerst inne att folk ska respektera mig och inte tro att de kan rädda mig, eller övertyga mig. Många metoder till försök har jag upplevt. Det gör mig ledsen att inte bli betrodd. Att någon anser att jag nog egentligen vill något annat. Eller är någon annan. De nära vänner jag har roar mig. Jag behöver inte tröst från andra än de som känner mig och vet vad jag upplevt. Andra får nästan en omöjlig uppgift, vore inte rättvist. De som älskar mig, respekterar mig, litar på hela mig gör faktiskt jobbet bättre än en som inte vet hur mitt liv ser ut, inte sett min vardag. I mitt liv finns inte tid för så mycket som jag önskar, jag måste därför välja varje sak (mail, mess, person, uppgift, tanke etc) Varje sak jag väljer innebär att något annat kanske inte blir gjort. Fritid finns ej. Sover sällan mer än 4-5 timmar per dygn. Levt utan inkomst i snart 2 år, lever på andra. Önskar jag vore ensam om att behöva leva så här, men vi är massor. Jag har trots allt tur, jag har än så länge en bostad och telefon. Nästan 100 koffientabletter, mindre än 20 timmars sömn på 6 dygn! Kan inte sova, hinner inte. Listan på att göra är lång, och listan blir längre och längre för varje dag. Hinner snart inte ens andas. Eller blinka. Önskar jag haft två heltidsjobb istället för 100 timmar sjukdom per vecka. Det är lättare, jag vet, jag har testat det. Pluggat heltid, jobbat heltid och pluggat lite till. Inbillar mig att jag hinner med bättre utan så många timmar. Snurrar runt och får panik, livrädd att något ska saknas i handlingarna, att jag får avslag för att jag slarvat, missat något. Dessutom har magen en förmåga att förstöra min nattsömn. Och även dagsömnen störs. Av möten, telefonsamtal, telefonköer, städningar, måsten... Tänkte en del på livet igen, Vilket liv? Det som jag har. Det som är ett antiliv, ett ickeliv på flera sätt. Men det är MITT liv. Jag kan inte byta med någon. Tror inte andra har det bättre, de har det annorlunda mig. Men den som inbillar sig att andra har det så bra brukar själv tro att dom själva har det allra sämst, medan andra tror att de har det så bra. Hög lön, snygg fru, söta snälla barn, fin bil etc. Men mardrömmarna då? Men panik ångesten? Magsåret, Allergin mot all mat utom ris och älgkött? Sånt syns inte. Sånt vill få byta sig till. De vill byta till godbitarna och tror att livet går att leva då. En tanke om ett livDen ständiga jakten Skratta inte förrän sista utbetalningen är gjord.
Index - QuickIndex © 1982-2015 Morticia |
