Ska man skratta eller gråta?

Möter en kvinna ibland när jag ska på ärende. "så trevligt att komma ut" ofta reagerar inte ens jag. Hon kan omöjligt mena mig! Men i somras svarade jag "nej, knappast, ögonen tål inte ljus och huden tål inte sol - men jag måste legitimera mig"
Gissa om hon såg förvånad ut! Nu går hon omvägar när jag kommer.

Det är ett jobb. Ett viktigt jobb som kräver att man är trygg i sig själv och litar på att man kan det man ska kunna. För vi som behöver assistans för att ha ett bra liv vill bestämma en del över själva eftersom det råka vara vårt eget liv det gäller. Inte särskilt konstigt.

Men en del tror att vi är små gulliga människor som älskar dansband och komma ut en runda...
Och dessutom tror de att ni som gör detta (enligt mig viktiga) jobb är alltid glada och snuttipluttiga (för det är så en assistent ska vara?) och leder oss till ett lämpligt liv, med lagom-saker, lagom-nöje, lagom-tv, lagom-godis, lagom-kryddor-i-maten.
Och hur fel har dom? Ni är ju rätt vanliga och ovanliga människor som gör ett jobb.
Ibland utmärker sig något genom göra något man blir extra glad åt, när någon ser direkt vad jag behöver ass. med. Ibland så får man påminna er för ni är liksom jag trötta, tjuriga.

Om nu jobbet vore att "ta hand om oss" vore det nog rätt jobbigt. Just för vi är ju individer, men alla olika smaker vad gäller mat, musik (har även hört om folk som tittar på sport på tv )

Man får le lite åt dessa, och hoppas att de aldrig får en hemtjänst som kommer och styr i deras liv som om dom inte ens har rätt att leva sitt liv.

För en del handläggare och PA, hemtjänst vill fortfarande befria oss skröppel från livet, alltså inte ha ihjäl. Bara se till att vi inte behöver bry oss om saker. Någon annan fixar allt så blir det bäst. Någon annan väljer lämpligaste kläder för de vet bäst, fixar lämpligast /enklast mat etc.

Man arbetar i en människa liv.
Eftersom leva är krångligt och krokigt så blir även PA-yrket det. Gäller att det finns stöd och tid för intro och samtal.

Mina PA vårdar inte eller "tar inte hand om mig" eller de assisterar mig i mitt liv, i min vardag. För mig är det stor skillnad.

Sen är det ett arbete som varierar från jobbigt till rätt okej. Vilket jag är medveten om.
Jag har högfungerande autism det ställer till en hel del i kommunikationen här hemma. Så jag har ofta samtal med mina PA.

En del tror att jobba som PA är antingen jätteroligt eller pisstråkigt. Men inget annat yrke är statiskt. Utan varierar väldigt från en minut till en annan.