 Index - QuickIndex »»Twitter ¤
!!! Kan vara otäck Jag - Om mig Endometrios Hiv & Aids Links 
Copyright © Last update: Gått vilse? QuickIndex
!!! Kan vara otäck
 Anpassad sökning
Vädret Rinkeby
|
 |
|
StjärnanVi är tretusen ljusår från Vatikanen. En gång i tiden trodde jag att rymden inte kunde ha något inflytande över tron, precis som jag trodde att himlarna förkunnade Guds strålande skapelse. Nu har jag sett den skapelsen, och jag är mycket förbryllad i min tro. Jag stirrar på krucifixet som hänger på kabinväggen ovanför Mark IV-datorn, och för första gången i mitt liv undrar jag om det inte bara ör en tom symbol. Jag har inte berättat för någon än, men sanningen kan inte döljas. Sanningen finns där så att alla kan se den, inspelad på oräkneliga kilometer magnetband och på de tiotusentals foton som vi tar med oss hem till jorden. Andra forskare kan tolka dem lika lätt som jag kan, och jag är inte en som skulle överse med tummandet på sanningen som ofta gav min orden dåligt rykte i gamla tider. Besättningen är redan tillräckligt deprimerad: jag undrar hur de skulle klara denna yttersta ironi. Få av dem har någon religiös tro, trots det skulle de inte behaga använda detta slutliga vapen i deras kampanj mot mig - det privata, vänliga, men i bottnen allvarliga krig som varade hela resan från jorden. Det roade dem att ha en jesuit som chefsastrofysiker: Doktor Chandler, t ex, kunde aldrig komma över det (varför är läkarvetenskapens tjänare alltid så övertygade ateister?). Ibland mötte han mig på observationsdäcket där ljuset alltid är dämpat så att alla stjärnorna lyser med oförminskad styrka. Han brukade komma fram till mig i halvmörkret och stå och titta ut genom det stora ovala fönstret, medan himlarna långsamt kröp runt oss och skeppet vred runt med den överblivna spinn som vi inte hade brytt oss om att justera. "Nå, Fader", sade han till slut, "det fortsätter i tid och evighet, och kanske Någonting gjorde det. Men hur kan du tro att Någonting har något speciellt intresse i oss och vår eländiga lilla värld - det tar knäcken på mig." Sedan brukade diskussionen starta, medan stjärnorna och nebulosorna sakta snurrade runt oss, oändliga bågar bakom det stora helt genomskinliga observationsfönstret. Det var, tror jag, det klart motsägelsefulla i min position som orsakade mest nöje hos besättningen. Förgäves pekade jag på mina tre avhandlingar i Astrophysical Journal, mina fem i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Jag påminde dem om att min orden sedan länge varit känd för sina vetenskapliga arbeten. Det må vara att vi är få nuförtiden, men ända sedan 1700-talet har vi bidragit mer än andra, i förhållande till vårt antal, till astronomin och geophysiken. Kommer min rapport om Phoenixnebulosan att avsluta vår tusenåriga historia? Den kommer, är jag rädd, att avsluta mer än så. Jag vet inte vem som gav nebulosan dess namn, men det verkar vara ett opassande sådant. Om det innehåller en profetia, så är det en som inte kan bekräftas på flera årmiljarder. Tom namnet nebulosa är missvisande; detta är ett mycket mindre objekt än dessa enorma dimmoln - materialet till ofödda stjärnor - som är utspridda över hela Vintergatan. På den kosmiska skalan, är Phoenixnebulosan verkligen en liten sak - ett tunt gasskal runt en ensam stjärna. Eller vad som är återstoden av en stjärna... Rubens gravyr av Loyola verkar håna mig medan den hänger där ovanför spektrofotometerns kurva. Vad skulle du, Fader, ha gjort med denna kunskap som kommit i min ägo, så långt borta från den lilla värld som var det universum du kände till? Skulle din tro ha antagit utmaningen, som min har misslyckats med? Du tittar intensivt i fjärran, Fader, men jag har tillryggalagt ett avstånd bortom allt du hade kunnat föreställa dig när du grundade vår orden för tusen år sedan. Inget annat forskningsskepp har någonsin varit så långt från jorden: Vi befinner oss precis vid gränsen av den utforskade delen av universum. Vi gav oss iväg för att nå Phoenixnebulosan, vi lyckades, och nu är vi på kurs hemåt med vår börda av kunskap. Jag önskar att jag kunde lyfta bördan från mina axlar, men jag ropar förgäves till dig över de århundraden och ljusår som skiljer oss åt. Orden är lätta att läsa på boken du håller. AD MAIOREM DEI GLORIAM, står det, men det är ett budskap som jag inte längre tror på. Skulle du fortfarande tro på det, om du kunnat se vad vi upptäckt? Vi vet, naturligtvis, vad Phoenixnebulosan var. Varje år, bara i vår egen galax, exploderar mer än hundra stjärnor, strålar några timmar eller dagar med tusen gånger sin normala styrka innan de slocknar och dör. Så är den vanliga novan - de vanliga katastroferna i universum. Jag har spelat in spektogram och ljuskurvor från dussintals sedan jag började mitt arbete på månobservatoriet. Men tre eller fyra gånger på tusen år händer något extraordinärt som tom får en nova att blekna till obetydlighet. När en stjärna blir en supernova, så kan den för en liten stund överträffa alla galaxens övriga samlade stjärnor i ljusstyrka. De kinesiska astronomerna såg detta ske i Herrens år 1054, utan att veta vad det var de såg. Fem århundraden senare, 1572, blossade en supernova upp i Cassiopeja så ljusstark att den var synlig på himmelen i dagsljus. Det har varit tre till under de tusen år som passerat sedan dess. Vårt uppdrag var att besöka lämningarna efter en sådan katastrof, för att ge oss en bild av de händelser som ledde fram till den, och, om möjligt, lära oss dess anledning. Vi kom långsamt in genom de koncentriska gasskal som hade sprängts iväg sex tusen år tidigare, men som fortfarande expanderade. De var oerhört heta, strålade fortfarande våldsamt av violett ljus, men var alltför tunna för att kunna åsamka oss någon skada. När stjärnan hade exploderat, hade dess yttersta skikt trycks uppåt med sådan kraft att de hade lämnat dess gravitationsfält totalt. Nu utgjorde de ett enormt ihåligt skal stort nog att innesluta tusen solsystem, och i centrum brann det lilla, fantastiska objekt som stjärnan nu blivit - en vit dvärg, mindre än jorden, trots detta vägde den miljoner gånger mer. De glödande gasskalen var överallt runt omkring och förvisade den alltidrådande natten mellan stjärnorna. Vi flög i centrum av en kosmisk bomb som hade detonerat för tusentals år sedan och vars vitglödande fragment fortfarande slungades ifrån varandra. Explosionens enorma styrka, och det faktum att spillrorna redan täckte en bit rymd många miljarder miles tvärs över, fråntog scenen all synlig rörelse. Det skulle ta decennier innan det blotta ögat skulle kunna spåra någon rörelse bland dessa torterade rester och gasvirvlar, trots detta var känslan av våldsam expansion överväldigande. Vi hade stängt av vår huvuddrivkälla flera timmar tidigare, och drev långsamt mot den våldsamma lilla stjärnan framför oss. En gång hade den varit en sol som vår egen, men den hade frigjort den energi som skulle fått den att lysa en miljon år till på några timmar. Nu var den en ihopkrymt girigbuk som samlade på sig sina tillgångar som om den försökte kompensera sin förlorade ungdom. Ingen förväntade sig på allvar att hitta planeter. Om det hade funnits några före explosionen, skulle de ha kokts till ångpuffar, och deras substans skulle förlorats i de större vrakspillrorna från själva stjärnan. Men vi genomförde den automatiska sökningen, som vi alltid gör då vi närmar oss en okänd stjärna, och nu fann vi en ensam liten värld som kretsade runt stjärnan på ett enormt avstånd. Den måste ha varit Pluto i detta försvunna solsystem, kretsandes i nattens gränsland. Alltför långt från den centrala solen för att någonsin haft liv, dess avlägsenhet hade räddat den från alla dess kamraters öde. De passerande eldarna hade svett dess klippor och bränt bort höljet av frusen gas som måste ha täckt den vid tiden före katastrofen. Vi landade, och vi fann valvet. Dess konstruktörer hade sett till att vi skulle det. Det monolitliknande märket som stod ovanför ingången var nu en bränd stump, men även de första avståndsfotona sade oss att detta var ett verk av intelligenta varelser. Lite senare upptäckte vi det svaga radioaktiva mönstret som hade begravts i klippan. Även om pylonen ovanför valvet hade förstörts, skulle detta varit kvar, ett oflyttbart och så gott som signalerade till stjärnorna. Vårt skepp föll mot detta gigantiska bullseye likt en pil in i sitt mål. Pylonen måste ha varit en mile hög när den byggdes, men nu såg den ut som ett ljus som hade smält ner i en stearinpöl. Det tog oss en vecka att borra oss igenom den brända klippan, eftersom vi inte hade de lämpliga verktygen för ett sådant här företag. Vi var astronomer, inte arkeologer, men vi kunde improvisera. Vårt egentliga företag var bortglömt: detta ensamma monument, rest med så hårt arbete på längsta möjliga avstånd från den dömda solen, kunde bara ha en avsikt. En civilisation som visste att den skulle dö hade lagt sitt sista bud för att bli odödliga. Det kommer att ta oss generationer att undersöka alla de skatter som placerats i valvet. De hade gott om tid för att förbereda, för deras sol måste ha gett sina första varningar många år innan den slutliga detonationen. Allt de önskade spara, alla frukterna av deras intellekt, tog de hit till denna avlägsna värld dagarna före slutet, och de hoppades att en annan ras skulle hitta det och att de inte skulle bli helt bortglömda. Skulle vi också ha gjort så, eller skulle vi ha varit alltför djupt sjunkna i vår egen sorg för att ägna tanke åt en framtid som vi inte kunde se eller dela? Om de bara haft lite mer tid! De kunde obekymrat resa mellan deras egen sols planeter, men de hade ännu inte lärt sig att korsa de interstellära djupen, och närmsta solsystem var hundra ljusår bort. Men även om de känt till hemligheten bakom den transfinita driften, så skulle inte fler än ett par miljoner ha kunnat räddats. Kanske var det bättre så här. Även om de inte hade varit så skrämmande människolika som deras skulptur visar, så kunde vi inte ha låtit bli att beundra dem och sörja deras öde. De efterlämnade tusentals visuella skivor och maskiner för att visa dem, tillsammans med detaljerade bildinstruktioner från vilka det inte ska bli svårt att lära sig deras skrivna språk. Vi har undersökt många av dessa skivor, och har för första gången på sex tusen år återfött värmen och skönheten hos en civilisation som på många sätt måste ha varit överlägsen vår egen. Möjligen visade de bara oss det bästa, och man kan väl inte direkt klandra dem. Men deras världar var mycket vackra, och deras städer var byggda med sådan elegans att de kunde jämställas med vad som helst av människans.Vi har sett dem i arbete och då de leker, och hört deras musikaliska tal ljuda tvärs över århundradena. En scen finns fortfarande framför mina ögon - en grupp barn på en underlig blå sandstrand som leker i vågorna precis som barn leker på jorden. Lustiga piskliknande träd kantar stranden, och några mycket stora djur vadar i det grunda vattnet utan att dra någon uppmärksamhet till sig. Och sjunker i havet, fortfarande varm och vänlig och livgivande, gör solen som snart kommer att bli förrädare och utplåna all den här oskyldiga glädjen. Kanske hade vi inte blivit så djupt rörda, om vi inte befunnti oss så långt hemifrån och varit så utlämnade åt ensamheten. Många av oss hade sett ruinerna av uråldriga civilisationer på andra världar, men de hade aldrig påverkat oss så djupt. Den här tragedin var unik. Det är en sak att ett släkte mattas av och dör ut, som nationer och kulturer har gjort på jorden. Men att krossas så totalt vid den fulla blomningen av sitt verk, utan att lämna några överlevande - hur kunde det göras förenligt med Guds nåd? Mina kolleger har frågat mig detta, och jag har gett dem de svar jag kan. Kanske du hade kunnat göra bättre, Fader Loyola, men jag har inte hittat något i Exercitia Spiritualia som kan hjälpa mig i denna situation. Det var inte ett ont folk: jag vet inte vilka gudar de dyrkade, om de överhuvud taget dyrkade några. Men jag har sett tillbaka på dem över århundradena, och sett på medan skönheten som de använde sina sista krafter att rädda åter fördes fram i ljuset från deras krympta sol. De kunde ha lärt oss mycket: varför förintades de? Jag vet svaret som mina kolleger kommer att ge då de kommer tillbaka till jorden. De kommer att säga att universum inte har någon mening och ingen plan, att eftersom hundra solar exploderar varje år i vår galax, så dör någon ras i rymdens djup just nu. Om den rasen varit god eller ond under sin livstid kommer inte att göra någon skillnad till slut: det finns ingen gudomlig rättvisa, för det finns ingen Gud. Trots detta, bevisar det vi har sett ingenting i den riktningen. Den som argumenterar sålunda styrs av känslor, inte logik. Gud har inget tvång att försvara Sina handlingar inför människan. Han som byggde universum kan förstöra det när Han så behagar. Det är arrogans - farligt nära hädelse - att säga vad att Han får och inte får göra. Detta hade jag kunnat acceptera, visserligen med stor svårighet eftersom det är som att se på när hela världar och folk kastas på elden. Men det kommer en stund även den djupaste tro kommer att vackla, och nu, medan jag tittar på uträkningarna som ligger framför mig, vet jag att jag slutligen nått denna punkt. Vi kunde inte förutse, innan vi nådde nebulosan, hur länge sedan det var som explosionen ägde rum. Nu, utifrån de astronomiska bevis och lämningar i klippan på den där enda överlevande planeten, har jag kunnat datera den mycket exakt. Jag vet vilket år som ljuset från denna kolossala eldsvåda nådde jorden. Jag vet hur storslaget supernovan vars lik krymper bakom vårt accelererande skepp måste ha lyst i de jordiska skyarna. Jag vet hur den måste ha lyst lågt i öster före soluppgången, som en signaleld i den orientaliska natten. Det står utanför all rimlig tvivel: det uråldriga mysteriet är äntligen löst. Trots det, åh Gud, det fanns så många stjärnor du skulle ha kunnat välja. Vad var meningen med att ge dessa människor till elden, för att symbolen för deras utslocknande skulle kunna lysa över Betlehem? av: Arthur C. Clarke översättning: Jesper Ödemark Tillbaka till Vad ska man tro på?
Index - QuickIndex © 1982-2015 Morticia |
